Maria Moraes från Ryd var Sveriges yngsta kvinnliga rånare. Bild: Andreas Schander

Linköpingstjej var Sveriges yngsta rånare: Trodde inte man låste in barn

Det här är berättelsen om Maria från Linköping som under en period var Sveriges yngsta kvinnliga rånare. Hon blev tvångsomhändertagen och inlåst på institution. Hon var bara 13 år när myndighetspersoner från socialkontoret hämtade henne i hennes hem.

Varför blev du inlåst?
– De tog fel person helt enkelt. Nävars, jag var förbannad på allt, det var vi mot dom på något sätt, säger Maria Moraes.

Jag får kontakt med Maria och frågar vart vi kan ses för att genomföra intervjun. Svaret är lika snabbt som självklart.
– I Ryd, det är fortfarande mammas gata, där jag blev den jag är, säger hon.

I dag är hon 27 år och hon har gift sig, skaffat barn, har villa och bil. Det har gått bra för henne men uppväxten bestod av mycket ilska. En ilska som gynnade ut i en brottslig bana med flera väpnade rån och Maria beskrevs vara Sveriges yngsta kvinnliga rånare.

Barndomen

Maria växte upp i Ryd och redan i tidig ålder började hon vara borta från skolan för att i stället hänga med gäng. De var ett gäng på fem unga tjejer som ville få respekt i området och trodde att vägen till respekten kunde fås genom allt grövre brott. Maria var själv med och genomförde flera väpnade rån. Hon åkte fast och blev tvångsomhändertagen och inlåst på institution vid två tillfällen.

– Det var två rån som hade uppmärksammats och det i samband med att jag var arg så ville de först medicinera mig för att bli mer lugn men jag vägrade och rymde hemifrån i stället.

Men situationen blev ohållbar och Marias mamma sökte hjälp. Men ropen på hjälp togs först inte på allvar.
– Hon hade jobb och pratade bra svenska så inställningen var att hon skulle klara det själv, så det var aldrig någon ute och letade efter mig när jag var försvunnen.

Marias mamma var ensamstående och familjen levde med en ansträngd ekonomi då mamman betalade av gamla skulder efter en misslyckad husaffär. Maria tyckte ändå att hon var lyckligt lottad.
– Elen var inte avstängd hos oss, det fanns alltid mat hemma och även fast mina kläder alltid var begagnade så visste jag att jag hade det mycket bättre än många andra i min närhet.

Men till slut gav mamman upp sin dotter och ropen efter hjälp fick gehör. På sommaren när Maria var 13 år kom socialkontoret och hämtade Maria.

– De sa bara att nu ska vi åka. Jag förstod inte, jag tänkte att jag skulle få komma till ett mysigt hus på landet och bo med en bra familj men när vi kom fram fick jag en chock.

Det Maria nu kom att få uppleva har satt djupa ärr långt in i Marias själ. Minnen som är omöjliga att sudda ut. Hon fördes till en institution utanför Göteborg, en sluten instans med murar och taggtråd runt hela området.

– Jag blev visiterad och alla mina saker togs ifrån mig, jag var tvungen att duscha framför en helt främmande person och så blev jag inlåst i ett rum med fem andra tjejer som hade likadana gympadräkter som jag hade fått. Det var väldigt chockerande och jag hade ingen aning om att man låste in barn i Sverige.

Dörren var ljudisolerad och fönstren bestod av pansarglas, sängen var av en hård vit brits och hon fick bara vistas utomhus 30 minuter om dagen, i en inhägnad rastgård som var hårt bevakad.
– Min ungdomstid blev stulen, det är så jag känner.

Maria var tvångsomhändertagen och inlåst i ett års tid. Under den perioden försökte hon sköta sig det bästa hon kunde – men inte för att hon skulle bättra sig på utsidan.
– Absolut inte, det var endast för att hitta sätt att komma bort därifrån så fort som möjligt.

Rånen

– Rånen jag var med om utfördes i Linköping men av respekt för personerna som utsattes så vill jag inte prata om vart det var. De kanske mår dåligt om de läser om dem själva igen. Jag har pratat med en chef till ett av ställena och jag förstår så klart att personalen inte mådde bra efter det som hände. Det blir mitt ansvar nu att inte berätta.

Hon berättar ändå att det var särskilt två rån som uppmärksammades och att gänget var beväpnat med kniv eller luftvapen.
– Vi var inte ute efter pengar, det var i alla fall inte det viktigaste utan det handlade om att få respekt och mer ett ”fuck you” mot samhället.

Och för henne var det Ryd som gällde.
– Jag lämnade aldrig Ryd men jag kan småprata med människor på sex olika språk, på så sätt har jag varit i hela världen.

Vändningen

Senare i livet fick Maria ordning på sitt liv och hon nämner två vändpunkter. Det ena var när hon flyttade till Norrköping och startade Unga Kris (Kriminellas revansch i samhället). Det var startskottet till att sedan Unga Kris blev en landsomfattande organisation. Och det var Maria, tillsammans med några andra, som drog igång alltihop. Det var också det som fick Maria att skärpa sig och börja få ordning på sitt liv. Den andra viktiga punkten var att hon hade människor runt omkring sig som trodde på henne och som fanns där när ropen efter hjälpen till slut kom.

– Utanförskap finns på insidan, det är inget man ser utanpå och det är en känsla om ett tydligt vi och dom. Gränserna mellan oss och resten av Linköping var osynliga, de syntes inte men man kände det inuti, vart man var välkommen eller hörde hemma.

Hon ägnar nu stora delar av sin tid med att hjälpa ungdomar med att komma ur ett utanförskap.

– När jag nu har pratat med flera personer med en bakgrund av kriminalitet och missbruk och som har varit i liknande situationer så säger alla att de hellre hade valt fängelse än en sådan institution som man placerar unga på. Man har på många sätt fler rättigheter på en anstalt och ofta ett slutdatum på sitt straff.

Hon har samma syn på livet i dag och har även kontakt med sina gamla vänner. Hon menar att hon har lärt sig mycket nytt som gör att hon ser saker på ett annat sätt.

– Det var den bästa komplimangen någonsin, när en gammal vän sa till mig att jag är precis samma person i dag som då, även om jag lever annorlunda.

Polisen Bosse

– Bosse, han hade vår respekt, han visste allt om oss i Ryd, var vi bodde, vilka som var syskon, vilka som vara våra föräldrar och det var också han som till slut satte dit mig. Men all respekt åt honom, han var sjyst och det fanns en förståelse för alla i Ryd att han gjorde sitt jobb. Han var områdespolis för det fanns fortfarande i Ryd då. Han visade respekt och fick respekt tillbaka.

Bosse är en polis som hon minns med värme än i dag.
– Jag glömmer aldrig när han kom fram till mig och sa, Maria, jag går snart i pension och då skiter jag i det här men du har hela livet framför dig.

Maria i dag

Vad är din relation till din mamma i dag?
– Vi fick börja om från början men i dag pratar vi med varandra varje dag och jag vet att hon bad om hjälp tidigt men att hon inte blev tagen på allvar. Hon kände sig maktlös.

Och din pappa?
– Vi hade inte så bra kontakt på den tiden men i dag är det jättebra.

Hon har ett stort driv att hjälpa ungdomar och hon anser att synen på kriminalitet är snedvriden.
– Synen är i alla fall förenklad, det handlar inte alltid om pengar utan också om respekt, rangordning och att visa vad man går för. I umgängen där brott är en del av vardagen och ses som normal så är det i stället konstigt att inte begå brott. Det är också på många sätt beroendeframkallande och en verklighetsflykt för att hantera ångest eller missnöje.

Den senaste tiden har det utförts flera rån i Linköping, vad tänker du om det?
– Det är förmodligen en liten skara som utför rånen och de kommer fortsätta tills de åker fast eller att något annat händer. Det är så det fungerar, det krävs inte ett stort antal personer för att skapa tidningsrubriker som gör att de känns fler och större än vad de är.

Hon ser gärna att det införs områdespoliser i stället för att bara prata om antalet poliser.

– Det pratas om fler poliser men jag vill se fler som arbetar nära människor ute i områdena och med att bygga relationer och förtroende. Det är inte antalet som är viktigast. En polis som ungdomarna har förtroende för och som känner området och de boende arbetar säkert mer effektivt än fem stycken som bara kommer dit när brott begås, visiterar och punktmarkerar människor.

Maria är i dag politiker för Miljöpartiet i Linköping, när hon var 18 år startade hon ett företag där hon drivit konsultverksamhet, föreläst och haft webbutik. Företaget är avvecklat då Maria nu frilansar via en annan aktör men hon har hela tiden mycket på gång. Det mesta av hennes engagemang kan knytas till barndomen.

– Jag har hela min uppväxt och bott i Stångåstaden och nu är jag deras yngsta styrelseledamot, jag sitter även i Socialnämnden, samma organisation som tvångsomhändertog mig som 13-åring. Det är en känsla av revansch och viljan att vara rätt person på rätt plats.

Vart bor du?
– Ryd, Skäggetorp och Lambohov är fortfarande mammas gata för mig och nu bor jag i Lambohov.

Skottar väg åt andra

Hennes förflutna lever fortfarande kvar i hennes vardag men hon är öppen med vad hon har gjort, något hon får höra lite då och då.
– Jag hör mycket skitsnack och gliringar men jag ser det som att jag skottar vägen åt andra. Jag vill visa att man ska kunna ta sig vart som helst på samhällsstegen även efter man har haft en strulig tonårstid, vi måste spräcka bubblan och jobba mot fördomar.

Hon vill se ett samhälle som också finns till hands när hjälpen efterfrågas. Att det ska bli enklare att ta sig ur problem.

– Arbetsgivare har fördomar, föräldrar på förskolan och skolan har fördomar. När jag medverkade i ett program om brott på Barnkanalen har jag fått höra att föräldrar är oroliga så jag mejlade alla föräldrar om att jag inte är farlig och att jag inte kommer stjäla deras barns cyklar heller, lite med glimten i ögat men även för att ta ställning.

Hon gifte sig förra sommaren och nu bygger hon upp med en trygg barndom för hennes egna barn.
– Tänk att kunna få låta mina barn växa upp i en familj som har hus och bil, alltså sådana grejer, bara det, säger Maria.