Skräck och panik – Mats Ottosson beskriver i krönikan hur det är att leva med rått- och musfobi. Bild: Pixabay Duktiga Berta, fem månader, har just tagit en mullvad. Inte lika äcklig som råtta – med stor skadegörare i trädgårdar. Bild: Privat Vaktkatten Pelle med nyfångad mus. Bild: Privat

Ottosson: Råttfobin gör mig till åtlöje

Råttinvasion i Linköping – och Facebookflödet fylls av skräck och äckel. News ansvarige utgivare Mats Ottosson, svårt medtagen av långvarig rått- och musfobi, har i krönikan stor förståelse för läsarnas reaktion.

KRÖNIKA. Man vill ju vara tuff (eller dum). Äta rått ormhjärta, myror och gräshoppor. Kela med tigrar, gå för nära krokodiler och titta i stället för att springa när ormar kommer.

Men det finns en gräns – visa en mus och jag blir mes. För att inte tala om råtta.

Det räcker att se dem på bild eller film för att må dåligt. Dyker de upp i verkliga livet blir jag förlamad av skräck. Ja, det är sant. Jag fryser till is på platsen och börjar steppa krampaktigt, fötterna gör som de vill och gör mig till ett åtlöje.

Skräcken grundlades när jag var 14–15 år och jobbade extra som bonddräng. Förutom en massa kor fanns 200 svin vars kost bestod av malet spannmål och vassle. Tyvärr var det inte bara grisarna som uppskattade käket.

Jättelika råttor – som gick att förväxla med katter i storlek – sprang runt i ladugården. Det var illa nog. Men när de blev för många och gift lades ut hade råttorna den dåliga smaken att dö lite här och var. Vad man än lyfte på eller flyttade riskerade att blottlägga dessa äckel – och det tog alltid en sekund att konstatera om den var död eller levande.

Tiden gick och dubbelt så gammal bodde jag en period i Bangkok. Denna jättestad är i dag ett under av ordning jämfört med första halvan av 1990-talet. Överfulla soptunnor stod överallt och högar av sopor låg runt om. Detta ogillades av alla – utom råttorna.

Vi pratar om klungor av jätteråttor – precis som i Linköping stora som taxar – som kryllade runt och sprang på varandra. Jag frös till is och steppade i minuter.

Den som varit i Bangkok vet att gator korsas med livet som insats. Trots det sprang jag dagligen över vägar i galen trafik, allt för att undvika råttstimmen.

Tio år senare jobbade jag natt i Stockholm. Vid fyra–fem på morgonen cyklade jag till mitt rum och passerade då Kungsträdgården. Sommar, värme, fylla, överfulla papperkorgar, snabbmat slängd på marken. Gissa vilka som kom upp ur kloakerna och intog parken?

Det ruggigaste var helgerna när fyllona vinglade genom Kungsan sen natt. De var så packade, eller kanske kära, att de inte märkte att jätteråttorna sprang runt fötterna på dem.

Det blev inte många cykelfärder genom Kungsträdgården den sommaren. Valde några kilometers omväg.

Bor sedan drygt tjugo år i mitt föräldrahem ute i skogen. Detta var från början känt för sina musinvasioner på vinden i november varje år. Ljudet uppifrån lät som att de hade party varje kväll. Vissa tyckte det var roligt att hasa i mellanväggarna och trakassera mänskligheten på så sätt.

Men den matchen har jag vunnit. Eller rättare sagt mina vaktkatter.

Astrid, Elsa, Pelle och Berta patrullerar ständigt runt huset. Visst är det gränslöst äckligt att se dem tugga i sig mössen framifrån och bakåt med svansen som efterrätt – men jag har veterligen bara haft en mus inomhus på arton år.

Tack, duktiga kissar!

LÄS OCH RYS:

Råttinvasion i city: ”Stora som taxar”

Missa inga nyheter:

Anmäl dig till Linköping News nyhetsbrev – helt gratis!

Ladda ner Linköping Newsappen:

Android eller iOS(Iphone).

Följ Linköping News på Facebook.

-----

No more pages to load